Låt inte SD sätta agendan!

Nyval, extraval! Tjoho, där satt den. Nej, nu överdriver jag kanske glädjen en del men jag tycker det är bra. Den parlamentariska situationen är inte helt lyckad som alla vet, och dels kan de sju ”etablerade partierna” göra om och göra rätt för att se till att det åttonde partiet och det numera med marginal tredje största – Sverigedemokraterna – inte får samma inflytande som förra gången. Visst, det är inte de andra partierna som dikterar vem människor ska rösta på men de misstag som gjordes förra gången var fatala. Det var inte Sverigedemokraterna som gjorde en bra valrörelse - det var de andra partierna som gjorde den bra åt dem. Här följer därför min agenda för färre rasister i riksdagen efter 22 mars 2015. Sen får de övriga partierna göra upp om makten, men det är en annan fråga. För att som många politiska bedömare gjort det senaste dygnet utgå från att ett extraval ofelbart gynnar SD tror jag inte ett skit på. Men det beror naturligtvis på hur de övriga partierna spelar sina kort.

1.       Låt inte SD bli en valfråga i sig som senast. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Ett parti det inte pratas om tappar alltid röster.

Några veckor innan valet i september pekade samstämmiga valbarometrar på att Vänsterpartiet skulle hamna kring 8% och Miljöpartiet kring 10%. I valspurten försvann partiernas hjärtefrågor och på mindre än en månad tappade båda partierna ungefär 1/3 av den förväntade röstmängden. Samtidigt trummade Centerpartiet på med bland annat anställda twittrare medan SD inte behövde föra fram sin politik själva eftersom alla andra pratade om den. Dessa båda partier var valspurtens segrare – inte för VAD de sa utan för ATT de sa något eller framför allt i SD:s fall att någon annan sa det åt dem.

SD som parti var en av valrörelsens största frågor. SD var minst lika mycket valfråga som ekonomi, regeringsduglighet eller vinster i välfärden. Minst nio av tio saker som sades var negativa, men det hade ingen effekt på valresultatet. Eller jo, en motsatt effekt. Detta visar att partier som är i rampljuset vinner på det, oavsett vad de egentligen hittar på där. Om vi fortsätter prata om SD som en politisk fråga i sig kommer partiet fortsätta dra till sig missnöjda väljare från andra partier. Om vi inte pratar om dem kommer intresset för partiet hos marginalväljarna ("osäkra väljare") sannolikt att minska.

2.       Prata om varför aktiv antirasism är viktigt, hur det är att vara utsatt för rasism. Detta är mycket viktigare än att kalla andra människor för rasister.

Många tycker säkert det är fint att vara bland de 87,1% som inte röstade på SD och som alltså ”inte är rasister”. Men är då 12,9% av svenska folket rasister och har mängden som de facto är rasister mer än fördubblats på fyra år? Kanske, men tror vi det så är slaget förlorat. Alltså måste vi utgå från att många av SD:s väljare går att omvända. Att det finns möjlighet att de kan tänka sig att rösta på ett alternativ som tror på människors lika värde, att få dessa människor att förstå vad det innebär att vara utsatt för rasism i sin vardag och att det nog inte är så fantastiskt kul. Att de som invandrat till Sverige inte gör det för att sno våra jobb, förstöra någon budget eller på något annat sätt av ondska. Och jag vill att folk använder någon annan än Zlatan Ibrahimovic som exempel på att människor med ursprung i andra länder berikar Sverige. Aktiv antirasism i stället för angrepp på de som råkade ta fel valsedel förra gången - det är vägen att gå.

3.       Sätt fokus på varför SD:s ekonomiska politik missgynnar svaga grupper. Låt dem, om de måste prata alls, prata om allt annat än invandring och integration.

SD är självbelåtet nöjda över att ha lekt bråkstakar, fällt regeringens budget och pressat fram ett extraval i mars. De har självförtroende och ser extravalet som en ”folkomröstning om invandringen”. Om andra accepterar den agendan har SD redan vunnit valet och stärkt sin position ytterligare.

Men SD har alldeles nyss röstat nej till en budget som skulle ge mer pengar till svaga grupper som pensionärer och arbetslösa. De har svikit sina vallöften, något de självklart är medvetna om men försöker släta över med att regeringens budget var underfinansierad och därför ej skulle gett de förmåner åt dessa grupper som utlovats. Det är naturligtvis rent trams. Och detta ska de få höra i varenda debatt om ekonomisk politik mellan nu och 22 mars.

Och jag vill se representanter från SD debattera glesbygdspolitik med Annie Lööf, debattera gruvskatt med Åsa Romson, debattera vinster i välfärden med Jonas Sjöstedt. Låt dem debattera allt annat än invandring. De kommer inte vinna en enda ny röst så länge de inte tillåts sätta agendan. Ingen av deras väljare är intresserad av att höra om egentligen något annat än invandringens kostnader.

Problemet är att medierna hjälper till. Så sent som i tisdags tilläts Mattias Karlsson stå i SVT nyheter och hålla ett mer än 20 minuter långt propagandatal (som innehöll en hel del lögner) mot invandring utan att någon avbröt honom innan han till slut kom fram till vad han egentligen skulle säga – att de tänker fälla regeringens budget. Naturligtvis borde SVT ha avbrutit sändningen. Igår dök Mattias Karlsson upp i samma tv-studio som Jonas Sjöstedt mot ett löfte om att slippa debattera. Han kom tack och lov bara delvis undan, men bara på några få minuter blev han mosad av Sjöstedt. Debatten handlade ju inte om invandring. SD granskas kritiskt ibland, men de särbehandlas åt båda håll för att de står i händelsernas centrum och har nyhetsvärde, ett faktum som de vinner på. Det gäller att se till att de inte alltid finns i detta centrum. De måste tråkifieras. Och det är bråttom.

Tyvärr är jag inte lika optimistisk som jag eventuellt gett sken av. Redan nu, mindre än ett dygn efter att extravalet är offentliggjort märker jag exakt samma retorik och samma intresse kring SD som möjliggjorde deras lyckade valspurt i september. SD pratar alltså om att extravalet kommer bli en ”folkomröstning om invandringen” – meningsmotståndare drar (befogat men taktiskt vansinnigt i enlighet med vad jag skrivit tidigare) rasistkortet omgående. Mönstret känns igen – SD behöver knappt lyfta sina frågor själv eftersom de får hjälp från alla möjliga håll.

SD har uppenbarligen börjat sin valrörelse redan – det är dags för de andra partierna att göra det också. SD ska inte få sätta agendan. Man kan inte folkomrösta om solidaritet. Den här valrörelsen ska inte handla om invandringen – den ska handla om allt annat än invandringen.

En intervju med Stefan Löfven!

För känsliga läsare så är detta naturligtvis en påhittad intervju baserad på verkliga uttalanden och annat som vår nya statsminister förgyllt världen med.

Sent i söndags kväll stod det klart att åtta års borgerligt styre är till ända. Det rödgröna blocket fick fler röster än Alliansen och även om Sverigedemokraterna blev en tydlig vågmästare står det klart att vår statsminister heter Stefan Löfven. Jag lyckades, under en kort fikapaus för vår upptagna regeringschef, sno åt mig en av få intervjuer han gett efter valet.

Grattis, Stefan! Äntligen har vi blivit av med borgarna. Då var det dags för en annan politik – som vi har längtat!

-        Det har jag också. Svenskarna måste få tillbaka hoppet om framtiden. Det känns som det saknats under Alliansen.

Vad innebär det i praktiken?

-          Vi måste fixa fler jobb. Alla behöver jobb!

Det gör de säkert, men det är du ju inte ensam om partiledarna att tycka. Vad skiljer er politik från Alliansens?

-          Vi vill införa jobbgaranti för ungdomar inom 90 dagar!

Det låter väl helt ok, men jag tänkte mer visionärt. Om vi tänker bort sakfrågorna en stund.

-          Sverige ska bli ett bättre land för alla. Alla ska ha rätten att ha ett jobb!

Ok, jag förstår (inte). Det skiljer ju er från andra, helt klart. Men om jag frågar så här - Alliansen har regerat i 8 år och fått ganska mycket kritik från dig. Med all rätt, då klyftorna ökat i Sverige mer än i något annat OECD-land. Ändå vill du behålla alla jobbskatteavdrag, RUT,  ROT och det mesta som Alliansen lämnat efter sig. Är det så att socialdemokratisk politik och allianspolitik, idag – 2014, i själva verket är väldigt lika varandra?

-          Nej, där har du helt missuppfattat det.

Jaså? Ni vill förbjuda borgarnas kärleksbarn - vinster i välfärden?

-        Nej, så långt vill vi inte gå. Ooooo nej. Men vi vill begränsa dem och kortsiktiga riskkapitalister ska inte hålla på med skola och vård.

Där håller både Hägglund och Borg med dig.

-         Borg har avgått.

Jag tror inte vi kommer längre där. Varför ville du inte ha med Jonas Sjöstedt i regeringen?

-        Jag vill kunna regera över blockgränsen. Annie och Janne är egentligen inte så hardcore-höger som många tror. De vill ta ansvar.

Så du regerar hellre med Centern och Folkpartiet än med Vänsterpartiet?

-         Det sa jag inte. Men i vissa frågor tycker vi lika. Och jag är bra på att förhandla sen min tid som fackpamp.

Så du tror de vill vara med och förändra den politik de är så stolta och malliga över? De vill förhandla med dig om den katastrofala sjukförsäkringen som de själva drivit igenom?

-        Tyvärr, tiden är ute. Jag har ett möte med Göran Hägglund inplanerat. Men det var trevligt att prata med dig. Vi ses på 1 maj!

Bara snabbt, Stefan, innan du går! Förra året röstade Socialdemokraterna med Alliansen om att införa den s.k. ”Landskronamodellen” på nationell nivå. Eller ”Fas 4” som den kallades av vissa och som innebär att socialbidragstagare måste praktisera som motprestation. Denna ”praktik” (som förr kallades fattigvård) kan innebära exempelvis att rensa ogräs hemma hos kommunaltjänstmän, rensa privata utomhuspooler och annat som för en utomstående lätt kan uppfattas som förnedrande samtidigt som det inte leder till några bestående jobb. Det känns mer ”arbetslinjen” än sånt som arbetarrörelsen jobbat för i alla tider. Eller?

Stefan hörde inte min sista fråga, vilket kändes sådär eftersom jag undrat över den länge. Han var redan på väg bort. Men visst känns det bra med en ny regering. Grattis, Sverige! Efter 8 år av borgerlig misär är den nya tiden här.

Socialdemokraterna - partiet som glömde bort vad de var bra på

Den sista veckan innan ett val är snudd på outhärdlig. Dels för att de politiska partierna desperat försöker med nya populistiska utspel som ska få marginalväljarna att mjukna, som när Folkpartiet nu vill införa mobilförbud i skolan eller när samma parti för några val sedan precis i valets slutskede drog till med språktest för medborgarskap. Men också för opinionsundersökningarna, som med bara några dagar kvar till valet visar att det inte alls är så avgjort som det tidigare verkat. Tre av varandra oberoende institut indikerar att avståndet mellan de båda blocken halverats på bara några dagar och i nuläget ligger kring 4-5% till de rödgrönas fördel. Det är allt annat än en säker ledning.

Att de rödgröna nu håller på att tappa det beror på Stefan Löfven. Han gör en usel valrörelse. Alldeles för säker på seger i ett tidigt skede har han under hela valrörelsen låtit bli att attackera borgarnas fientliga politik mot arbetslösa och sjuka (deras absolut svagaste kort) och låtit bli att ta ställning i egentligen någon fråga alls. Vinster i välfärden - ja eller nej? Njae, de ska begränsas och man ska ha öppna böcker. Ska vi ta bort RUT? Jobbskatteavdrag? Njae, det är ju sånt som befolkningen börjat vänja sig vid. Och så vidare.

Socialdemokraterna går till val på "Ett bättre Sverige. För alla". Det är den tröttaste floskel jag hört. Alla kan aldrig få det bättre - de resurserna finns inte. Och ett socialdemokratiskt parti ska inte göra det bättre för alla - arbetarrörelsen har alltid haft en fiende och även om samhällsstrukturen förändras och den traditionella arbetarklassen idag har det relativt bra finns det alltid de som vinner på att andra är fattiga. Och det är denna avsaknad av att våga ta ställning för eller mot någonting alls som gör att Socialdemokraterna, hur väl de än vill göra ett bättre Sverige för alla, framstår som ett grått och diffust alternativ. Precis som Alliansen låter de som har det sämst få det ännu sämre genom försämringar i socialförsäkringssystem och värdelösa fas 3-åtgärder så måste Socialdemokraterna våga stå i tydlig opposition till det. Mycket tydligare än vad de hittills fått fram i valrörelsen.

I valrörelsen 2010 förlorade Mona Sahlin mot Reinfeldt enkom för att hon försökte debattera på alliansens planhalva - prata om regeringsduglighet och vem som är bäst på att sköta landets ekonomi, hur många miljoner man ska lägga på enskilda reformer och vilka små justeringar man ska och inte ska göra för att skapa jobb. Abstrakt politik, som inte handlar om människor. I slutet av den valrörelsen dök det upp ett inlägg på en blogg som lästes av typ en halv miljon människor (minns ej exakt antal). Det handlade om utförsäkringar, om sjuka människor som knappt kan stå men som tvingas tillbaka i arbete. De sista dagarna minskade gapet (alliansen ledde då stort), till stor del på grund av detta och statsminister Reinfeldt stammade skakad fram att han inte fick kommentera enskilda fall. Plötsligt handlade valet om det ack så bortglömda ordet solidaritet och borgerligheten hade ingenting att svara med. Men attacken kom försent - regeringen Reinfeldt räddades av gonggongen.

Jag trodde i min enfald att Socialdemokraterna lärt sig något av detta. Men Löfven är tillbaka där Mona var 2010, att försöka visa att han är bättre än Reinfeldt på att prata siffror och att framstå som en statsman. Om Alliansen vinner valet, eller om de rödgröna blir större men tvingas se Sverigedemokraterna som vågmästare, så beror det sannolikt på att Socialdemokraterna glömde bort att ett val lika mycket handlar om människor och deras liv - det som de alltid varit bra på - som om en eller annan miljard hit eller dit.

Årets 50 bästa låtar (2013).

Nuförtiden skriver jag om musik huvudsakligen på Rockfoto och därför blir det inte jättemycket här. Men en helt personlig lista över årets bästa låtar passar nog bättre i detta forum. Och jag är noga med att listan är helt personlig. Dessutom är det bara en låt per artist som gäller.

Alla som lyssnar på musik har sina kriterier för vad som är en bra låt. Personligen tilltalas jag exempelvis av en bra melodi, snygga uppbyggnader, oväntade vändningar, inspirerade solon och gitarrmangel och av vokalister som brinner för sina texter. Mindre av att ”det här är framtiden”, vilket dock inte innebär att jag skyr elektro, tvärtom. Och den här listan handlar därför om vilka låtar som fått mig att trycka på repeat, inte vilka jag tror kommer anses vara mästerverk eller stilbildande om tio år. Jag är således lite trögare än till exempel Pitchfork och Musikguiden i P3, som båda mer eller mindre gått från gitarrälskare till gitarrofober på mindre än fem år. Jag är till exempel så hopplöst ute att jag fortfarande älskar funk, retrosoul och därtill hörande groove, genrer som många förknippar med ”då” men i högsta grad frodas även nu även om nya releaser exponeras alldeles för lite i media.

Men först tips om två andra låtlistor. Min vän Mattias har gjort ett mycket ambitiöst projekt som är läsvärt både för musiktipsen och för hur en perfekt sida i ämnet ser ut. Hans lista domineras av hiphop och rnb, och där finns garanterat fina tips att hämta för den som vill det.

Och så en annan vän, Mikael/Drake, troligen svensk mästare i att plocka fram bortglömda svenska artister från 70/80-talet och dessutom ett uppslagsverk när det gäller brittisk folkpop/folkrock. Han har ett annat upptagningsområde än nästan alla andra musikskribenter jag läser, vilket märks av hans lista som innehåller såväl väldigt bra som för massorna okända grejer.

Men nu över till min egen lista. Här är de 50 bästa låtarna som kom 2013 enligt mig (ett sjukt bra musikår känns det som, fick stryka massor som "bara måååååste vara med")

Spellista med de 47 låtar som finns på Spotify + en bonuslåt (se längst ner). Låtarna med My Bloody Valentine, The Underachievers och Feathered Arms finns i nuläget ej på Spotify.

1. bob hund - Åh Döds
Beror det på att bob hund varken släppte album eller turnerade att den bästa låt de släppt under 2000-talet inte uppmärksammades mer? Eller att den är 7 minuter lång? Åh Döds är i alla fall inte bara allt som är bra och unikt med dem, den visar även en ny sida med dödsmässokör och en lång, stegrande uppbyggnad som bara blir mer och mer. Men bäst är ändå när de precis vid femminuter-strecket trycker på full gas. Och så årets svenska textrad - "Åh döden, kan du spara dom som vi tycker om ännu ett år". Jag lipar varje gång. Jag tycker mig höra hela bob hunds karriär + lite till i denna låt. Förkrossande bra.

2. Janelle Monáe - Ghetto Woman
Finns säkert 10 låtar från The Electric Lady, årets bästa album alla kategorier - kanske rentav det bästa som släppts under 2010-talet - som kunde fått vara med här. Men på Ghetto Woman spelar hon ut hela sitt register i en soulorgie som kunde varit hämtad från Stevie Wonders storhetstid på 70-talet. Innan hon fyrar av en helt knäckande rapvers på vad som framstår som ren inspiration.

3. Lady Lamb The Beekeeper - Bird Balloons
Denna unga tjej från Maine och hennes debutalbum Ripely Pine är årets sensation för mig. Och Bird Balloons är kanske den på samma gång bästa och konstigaste låten. Det låter som fem låtar som satts ihop till en (något som inte är fallet fick jag veta när jag intervjuade henne) och man vet aldrig var i låten var man befinner sig eller vad som ska hända härnäst? Hennes bitska gitarr firar stora triumfer och låtens olika teman kittas ihop till den låt jag lyssnat på allra flest gånger under året.

4. Hannah Williams & The Tastemakers - Washed Up
I viss konkurrens med Tired av Kelly Price (från 2010) den snyggaste soulballad jag hört på många år. Låt vara att den kom sent 2012 i hemlandet England, men i resten av världen släpptes den i januari 2013.

5. Yancey Boys feat. Common & Dezi Paige - Quicksand
J Dillas lillebror, John Yancey, har tillsammans med en av Dillas gamla kompisar gjort låtar baserade på storebroderns beats. Albumet är aningen ojämnt men Quicksand är ren magi. Man kan tro att det är Common eller nya talangen Dezi Paige som lyfter den, men faktum är att det är Yanceys egen vers som träffar hårdast. När han rappar "I hear the haters say I never be more than J Dillas little brother" eller när han nästan snubblar på orden så han börjar sjunga under några sekunder i stället - varje gång jag kommer dit måste jag backa och lyssna igen.

6. Makthaverskan - No Mercy
"Fuck you for fucking me when I was seventeen". Räcker egentligen så, det är total attack och det är totalt knäckande. Asleep blev hiten från skivan, men för mig är det No Mercy som står ut på Makthaverskans andra album

7. Public Service Broadcasting - Everest
De gör låtar som bygger på gamla journalfilmer till både elektronik och standardinstrument. Det funkar mycket bättre än vad man kan tro. Den här låten handlar såklart om att bestiga världens högsta berg. Fanns precis som #4 ute sent 2012 i England, men jag har överseende med det.

8. Big Sean feat. Kendrick Lamar & Jay Electronica - Control
Det finns ett skäl till att Kendricks vers i Control är årets mest omtalade. Helt ostoppbar.

9. My Bloody Valentine - Who Sees You
Det tog 22 år att följa upp Loveless. Det var värt väntan. Gitarrerna i avslutningen av Who Sees You är från himlen.

10. Benjamin Folke Thomas - Let Her Down
Enligt hans Facebooksida är han en göteborgare som bor i London. Och han låter som en amerikansk folksångare. Jag vet inget mer, men låten är helt fantastisk och fylld med bildliga beskrivningar som "you fell to pieces in front of the adoring crowd" och "silver and gold scattered on the floor". Och naturligtvis en briljant melodi. Vilket fynd!

11. Daft Punk feat. Paul Williams - Touch
Det mest högtravande på Random Access Memories var också det bästa.

12. Sagor & Swing - Landet bortom landet bortom
Ännu en efterlängtad och fantastisk comeback. Bästa låten från årets bästa svenska album (i hård konkurrens med Sibille Attars superba Sleepyhead). För den som gillar tankeexperimentet i låttiteln finns även en låt som heter "Bortom landet bortom landet bortom". Det blir ganska långt bort.

13. The World Is A Beautiful Place And I Am No Longer Afraid To Die - Getting Sodas
Låter kanske inte som det roligaste i världen med ett emoband från Connecticut men deras album Whenever, If Ever är rakt igenom lysande. Och bäst är fade-outen i Getting Sodas.

14. Josephine Foster - My Wandering Heart
Låter som musik från en sedan länge svunnen tid. Lika delar folk och 40-talsmusikal. Men ack så bra.

15. Vånna Inget - Ingen Botten
Det borde vara omöjligt att få in så mycket ångest på 197 sekunder. Men varenda ton och varenda ord gör ont. Livet är den längsta vägen till det kortaste stråt.

16. MØ - Pilgrim (MS MR remix)
MS MR är inte bara ett ruskigt bra band, de verkar också kunna det här med att göra snygga remixer som fullt ut har deras prägel. Detta är pop-perfektion. 

17. T Bird and The Breaks - The Big E.Z
Fantastisk funkraphyllning till New Orleans som musikstad. Namedropping-excess som håller hela vägen.

18. Jon Hopkins - Open Eye Signal
Älskar hur Hopkins på Immunity lyckas låta både dansant och återhållsam på samma gång. I floden av elektroniska producenter står Jon Hopkins ut som en musiker med egna visioner. Älskar melodin, älskar pulsen. Och till slut står man där och vevar med händerna vare sig man vill eller inte.

19. Sibille Attar - To Turn Half Blue
Älskar att Sibilles på ytan ibland rätt käcka låtar vanligen bär på djup svärta. Något som dras till sin spets här. Och instrumental/visslings-partierna hade gärna fått hålla på för evigt. Sleepyhead är för övrigt ännu ett album med flera andra låtar som kunde fått vara med här. Fantastisk skiva.

20. Yeah Yeah Yeahs - Sacrilege
Förstasingeln från Mosquito är bland det bästa YYY gjort. Synd att albumet i övrigt var en monumental besvikelse. 

21. Mariam The Believer - Invisible Giving
För oss som älskar Wildbirds & Peacedrums var Mariams solodebut synnerligen efterlängtad. Vilken enorm sångerska hon är. Kan möjligen verka lite quirky till en början, men oj vad det växer.

22. Savages - She Will
Årets mest omtalade postpunknykomling var också den bästa.

23. Hot 8 Brass Band - Big Girl
Massa jazzfunkiga blåsare från New Orleans som jammar blir sällan fel. Tuban kills it!

24. Youth Lagoon - Raspberry Cane
Jag verkar vara den enda som tycker Trevor Powers steg från känslosamt lågmäld till mer utåtriktad var rätt väg att gå. Finns massor med stora låtar på Wondrous Bughouse, som jag håller som ett av årets bästa album.

25. Blouse - 1000 years
Egentligen låter produktionen ganska amatörmässig, men det är någonting med melodin som förstör/förgör/förför mig fullständigt.

26 Primal Scream - It's Alright, It's Ok (legendarer, Skottland)
27 Youngblood Brass Band - Overtime (jazzfunk, New Orleans)
28 Nadine Shah - Winter Reigns (gothpopballad, England)
29 Y La Bamba - Oh February, Mad As We Are (lågmäld ballad, Portland)
30 Jason Isbell - Live Oak (singer/songwriter, Alabama)
31 Esben & The Witch - Smashed To Pieces In The Still Of The Night (gothig postrock, England)
32 Bonobo - Antenna (elektronika, England)
33 Absolutely Free - UFO (experimentell rock, Kanada)
34 D-Black Da Ghana Bwouy, Efya, Ice Prince, Muna & El Tido – Still Da Same (sjukt svängig hiphop, Ghana)
35 Dalaplan - Skiter i allt (garagerock, Malmö)
36 Majical Cloudz - Savage (indie-elektronika, Kanada)
37 The Underachievers - Melody Of The Free (hiphop, New York)
38 Melt Yourself Down - Fix My Life (jazz-world-pop-younameit, England)
39 Hypnotic Brass Ensemble - Planet Of The Aeps (jazzfunk, Chicago)
40 Chvrches - Science/Visions (synthpop, Skottland)
41 Norma - JPS (krautpop med sampling av SVT:s sändning när Ronnie Peterson kraschade på Monza 1978, Stockholm)
42 !!! - One Girl/One Boy (dansant pop, Sacramento)
43 Inga Copeland - A&E (elektroniskt och drömskt, Londonbaserad)
44 Amel Larrieux - Afraid (soul, Philadelphia)
45 If They Ask Tell Them We're Dead - Weak Ends (shoegaze, Malmö)
46 The Internet - Red Balloon (soul/triphop, Los Angeles)
47 Ossler - Partisanen (suggestiv pop/rock, Helsingborg)
48 Feathered Arms - Lies! Lies! Lies! (riotrock, Malmö)
49 Mount Moriah - Miracle Temple Holiness (folkrock, North Carolina)
50 Soulnaturals feat. Sharon Gitau - If It's War You're Looking For (soul, England)

I spellistan finns den sista låten som inte kom med, Moonface - November 2011, med. En ohyggligt fin pianoballad som vi kan kalla #51. Omöjligt att få med allt man vill lyfta fram. Men det här var mitt 2013. Och jag känner mig rätt nöjd med det. Gott nytt år!
 

Triangulering - Sverigedemokratisk näring

Jag har nyligen lärt mig ett nytt ord – triangulering. Det innebär enligt den politiska definitionen att man försöker hitta en punkt mellan sin egen och sina motståndare för att på så sätt locka ”mittenväljare”. I praktiken innebär det att de partier som ägnar sig åt triangulering närmar sig varandra och till slut knappt ens själva vet vad som skiljer dem från sina motståndare.

 

Det är här vi står i Sverige idag. Vi har ett ”rött parti” som kallas Socialdemokraterna och ett grönt dito som kallar sig ”Miljöpartiet de gröna”. Till höger i utgångsläget befinner sig en allians med Moderaterna som storebror och så deras tre småpartier som springpojkar. Men vad skillnaden mellan dessa partier är blir svårare och svårare att utläsa.

En gång i tiden var det lätt, även med alla partier på spelplanen, att som någorlunda politiskt intresserad kunna nämna åtminstone några tydliga skiljelinjer mellan de politiska partierna. 

Det var mycket bättre och enklare när vänstern använde uttryck som "de rika" och lovade/hotade med vad som skulle hända "efter revolutionen". På samma sätt att moderaterna var ett högblått högerparti som tyckte arbetare endast var till för att knäcka ryggar för ägarnas profit. Miljöpartiet var flummare utan någon som helst förankring i verkligheten, Centern var (tro det eller ej, men det har faktiskt varit så en gång) ett landsbygdsparti med miljöpatos, Kristdemokraterna pratade om ”kärnfamiljen” och "kristna värderingar" och därför missade de oftast riksdagsspärren. Folkpartiets existens byggdes upp av moderatbarn som egentligen var smygsossar och resten - de som jobbade och faktiskt var rätt så nöjda med det - de röstade på Socialdemokraterna. Det var lätt helt enkelt. Tyckte man på ett sätt var det bara att rösta därefter.

Men så fick vi en alliansregering och ”vanligt folk” fick välja skola och lite mer pengar i plånboken, ack detta så förhatliga uttryck. För de pengarna har ju tagits någonstans ifrån. Men det är en annan historia. Plötsligt har den etablerade kontorsslaven eller varvsarbetaren det lite (betoning på lite) bättre än innan. Detta har fått de tidigare alternativen S och MP att börja flirta med dessa grupper med samma mynt. S har varit emot jobbskatteavdragen men tänker ändå behålla dem om de kommer till makten, de har varit emot vinster i välfärden men tänker inte avskaffa dem om de kommer till makten. Faktum är, att trots att jag är tämligen politiskt intresserad, inte har en aning om vilken av Alliansregeringens reformer som S+MP kommer säga Fuck Off till om de kommer till makten. Var finns alternativen i svensk politik?

Jo, det finns två. Men Vänsterpartiet lider fortfarande, faktiskt och tyvärr, av att de en gång kallade sig ”kommunisterna”. För trots att partiet idag inte står en millimeter vänster om Palme står Reinfeldt i riksdagen och pratar om gamla samrören med Sovjet (samtidigt som hans eget parti säger sig varit ledande i kampen mot apartheid...) och medelklassfamiljen i villan vill inte bli av med de hundralappar de fått i jobbskatteavdrag, trots att de kunde använts till bättre behövande. Solidaritet är inte ett särskilt modernt ord i Sverige idag, men det är en tredje historia.

Det andra alternativet heter Sverigedemokraterna. Älskat av ytterst få, hatat av många men likväl ett alternativ för en del. Men de flesta som röstar på eller säger sig kunna tänka sig att göra det är inte rasister. De är människor som ser en politisk skala där partierna grottar ihop sig och tycker precis samma saker. När alliansen säger att de ska satsa 18 miljarder på en reform säger S att det räcker med 14. När S vill skjuta till några miljarder till skolan säger alliansen att det inte finns budgetutrymme just nu, men att det behövs ses över. Det är inte två olika alternativ, det är två likadana alternativ som slåss om makten för att det är roligare att regera än vara i opposition. 

Siffrorna som levereras varierar en del, men arbetslösheten i Sverige idag är ca 10%. Det är ungefär lika många som säger att de tänker rösta på Sverigedemokraterna. Det innebär inte att det är samma människor, men frustrationen gynnar de partier som står utanför den politiska mitten – det ser vi inte minst i Grekland. Och när det inte finns några alternativ, när ”det inte spelar någon roll vem man röstar på för det blir likadant i alla fall” då tittar man utanför skedandet i mitten och väljer ett annat alternativ. 

Det är alliansens och Socialdemokraternas fel att Sverigedemokraterna går framåt i Sverige. Vill vi bli av med rasisterna i riksdagen är det att gå tillbaka till ideologi, lägga flirtandet med samtliga väljargrupper bakom sig, acceptera att alla inte kan älska en och huvudsakligen jobba för de grupper man en gång bildade sitt parti för. Först då kommer vi slippa Sverigedemokraterna i riksdagen, för det finns inget etablerat parti (om vi nu räknar dit SD) som har färre kärnväljare. Deras näring är i stället missnöjet och ännu mer bristen på en opposition värd namnet.

Nothing But Pain and Art

Jag har inte bloggat på mer än två år. Huvudanledningen till detta är att jag började skriva för Rockfoto, vilket jag fortfarande gör och avser fortsätta med. Men även om jag är glad att ha förtroendet att få göra det så är det lite begränsande. Dels ska texterna handla om musik och dels ska de vara mer eller mindre genomtänkta och välformulerade. Och jag är som person ganska impulsiv och har åsikter och tankar om mycket annat än musik. Så därför tänkte jag försöka mig på en omstart i den mer och mer avsomnade bloggosfären. Tidigare har jag haft bloggarna Ola in Space (06-08), The Ice Rage (08-11) och naturbloggen The Sixth Kingdom (09-11). Vad denna nya blogg kommer handla om vet jag inte, men ett tips är 50% musik, 25% natur och 25% politik och åsikter om allt möjligt. Jag har ingen egentlig plan, känner bara för att skriva fritt och impulsivt.