En intervju med Stefan Löfven!

För känsliga läsare så är detta naturligtvis en påhittad intervju baserad på verkliga uttalanden och annat som vår nya statsminister förgyllt världen med.

Sent i söndags kväll stod det klart att åtta års borgerligt styre är till ända. Det rödgröna blocket fick fler röster än Alliansen och även om Sverigedemokraterna blev en tydlig vågmästare står det klart att vår statsminister heter Stefan Löfven. Jag lyckades, under en kort fikapaus för vår upptagna regeringschef, sno åt mig en av få intervjuer han gett efter valet.

Grattis, Stefan! Äntligen har vi blivit av med borgarna. Då var det dags för en annan politik – som vi har längtat!

-        Det har jag också. Svenskarna måste få tillbaka hoppet om framtiden. Det känns som det saknats under Alliansen.

Vad innebär det i praktiken?

-          Vi måste fixa fler jobb. Alla behöver jobb!

Det gör de säkert, men det är du ju inte ensam om partiledarna att tycka. Vad skiljer er politik från Alliansens?

-          Vi vill införa jobbgaranti för ungdomar inom 90 dagar!

Det låter väl helt ok, men jag tänkte mer visionärt. Om vi tänker bort sakfrågorna en stund.

-          Sverige ska bli ett bättre land för alla. Alla ska ha rätten att ha ett jobb!

Ok, jag förstår (inte). Det skiljer ju er från andra, helt klart. Men om jag frågar så här - Alliansen har regerat i 8 år och fått ganska mycket kritik från dig. Med all rätt, då klyftorna ökat i Sverige mer än i något annat OECD-land. Ändå vill du behålla alla jobbskatteavdrag, RUT,  ROT och det mesta som Alliansen lämnat efter sig. Är det så att socialdemokratisk politik och allianspolitik, idag – 2014, i själva verket är väldigt lika varandra?

-          Nej, där har du helt missuppfattat det.

Jaså? Ni vill förbjuda borgarnas kärleksbarn - vinster i välfärden?

-        Nej, så långt vill vi inte gå. Ooooo nej. Men vi vill begränsa dem och kortsiktiga riskkapitalister ska inte hålla på med skola och vård.

Där håller både Hägglund och Borg med dig.

-         Borg har avgått.

Jag tror inte vi kommer längre där. Varför ville du inte ha med Jonas Sjöstedt i regeringen?

-        Jag vill kunna regera över blockgränsen. Annie och Janne är egentligen inte så hardcore-höger som många tror. De vill ta ansvar.

Så du regerar hellre med Centern och Folkpartiet än med Vänsterpartiet?

-         Det sa jag inte. Men i vissa frågor tycker vi lika. Och jag är bra på att förhandla sen min tid som fackpamp.

Så du tror de vill vara med och förändra den politik de är så stolta och malliga över? De vill förhandla med dig om den katastrofala sjukförsäkringen som de själva drivit igenom?

-        Tyvärr, tiden är ute. Jag har ett möte med Göran Hägglund inplanerat. Men det var trevligt att prata med dig. Vi ses på 1 maj!

Bara snabbt, Stefan, innan du går! Förra året röstade Socialdemokraterna med Alliansen om att införa den s.k. ”Landskronamodellen” på nationell nivå. Eller ”Fas 4” som den kallades av vissa och som innebär att socialbidragstagare måste praktisera som motprestation. Denna ”praktik” (som förr kallades fattigvård) kan innebära exempelvis att rensa ogräs hemma hos kommunaltjänstmän, rensa privata utomhuspooler och annat som för en utomstående lätt kan uppfattas som förnedrande samtidigt som det inte leder till några bestående jobb. Det känns mer ”arbetslinjen” än sånt som arbetarrörelsen jobbat för i alla tider. Eller?

Stefan hörde inte min sista fråga, vilket kändes sådär eftersom jag undrat över den länge. Han var redan på väg bort. Men visst känns det bra med en ny regering. Grattis, Sverige! Efter 8 år av borgerlig misär är den nya tiden här.

Socialdemokraterna - partiet som glömde bort vad de var bra på

Den sista veckan innan ett val är snudd på outhärdlig. Dels för att de politiska partierna desperat försöker med nya populistiska utspel som ska få marginalväljarna att mjukna, som när Folkpartiet nu vill införa mobilförbud i skolan eller när samma parti för några val sedan precis i valets slutskede drog till med språktest för medborgarskap. Men också för opinionsundersökningarna, som med bara några dagar kvar till valet visar att det inte alls är så avgjort som det tidigare verkat. Tre av varandra oberoende institut indikerar att avståndet mellan de båda blocken halverats på bara några dagar och i nuläget ligger kring 4-5% till de rödgrönas fördel. Det är allt annat än en säker ledning.

Att de rödgröna nu håller på att tappa det beror på Stefan Löfven. Han gör en usel valrörelse. Alldeles för säker på seger i ett tidigt skede har han under hela valrörelsen låtit bli att attackera borgarnas fientliga politik mot arbetslösa och sjuka (deras absolut svagaste kort) och låtit bli att ta ställning i egentligen någon fråga alls. Vinster i välfärden - ja eller nej? Njae, de ska begränsas och man ska ha öppna böcker. Ska vi ta bort RUT? Jobbskatteavdrag? Njae, det är ju sånt som befolkningen börjat vänja sig vid. Och så vidare.

Socialdemokraterna går till val på "Ett bättre Sverige. För alla". Det är den tröttaste floskel jag hört. Alla kan aldrig få det bättre - de resurserna finns inte. Och ett socialdemokratiskt parti ska inte göra det bättre för alla - arbetarrörelsen har alltid haft en fiende och även om samhällsstrukturen förändras och den traditionella arbetarklassen idag har det relativt bra finns det alltid de som vinner på att andra är fattiga. Och det är denna avsaknad av att våga ta ställning för eller mot någonting alls som gör att Socialdemokraterna, hur väl de än vill göra ett bättre Sverige för alla, framstår som ett grått och diffust alternativ. Precis som Alliansen låter de som har det sämst få det ännu sämre genom försämringar i socialförsäkringssystem och värdelösa fas 3-åtgärder så måste Socialdemokraterna våga stå i tydlig opposition till det. Mycket tydligare än vad de hittills fått fram i valrörelsen.

I valrörelsen 2010 förlorade Mona Sahlin mot Reinfeldt enkom för att hon försökte debattera på alliansens planhalva - prata om regeringsduglighet och vem som är bäst på att sköta landets ekonomi, hur många miljoner man ska lägga på enskilda reformer och vilka små justeringar man ska och inte ska göra för att skapa jobb. Abstrakt politik, som inte handlar om människor. I slutet av den valrörelsen dök det upp ett inlägg på en blogg som lästes av typ en halv miljon människor (minns ej exakt antal). Det handlade om utförsäkringar, om sjuka människor som knappt kan stå men som tvingas tillbaka i arbete. De sista dagarna minskade gapet (alliansen ledde då stort), till stor del på grund av detta och statsminister Reinfeldt stammade skakad fram att han inte fick kommentera enskilda fall. Plötsligt handlade valet om det ack så bortglömda ordet solidaritet och borgerligheten hade ingenting att svara med. Men attacken kom försent - regeringen Reinfeldt räddades av gonggongen.

Jag trodde i min enfald att Socialdemokraterna lärt sig något av detta. Men Löfven är tillbaka där Mona var 2010, att försöka visa att han är bättre än Reinfeldt på att prata siffror och att framstå som en statsman. Om Alliansen vinner valet, eller om de rödgröna blir större men tvingas se Sverigedemokraterna som vågmästare, så beror det sannolikt på att Socialdemokraterna glömde bort att ett val lika mycket handlar om människor och deras liv - det som de alltid varit bra på - som om en eller annan miljard hit eller dit.