Jag har
nyligen lärt mig ett nytt ord – triangulering. Det innebär enligt den politiska
definitionen att man försöker hitta en punkt mellan sin egen och sina
motståndare för att på så sätt locka ”mittenväljare”. I praktiken innebär det
att de partier som ägnar sig åt triangulering närmar sig varandra och till slut
knappt ens själva vet vad som skiljer dem från sina motståndare.
Det är här
vi står i Sverige idag. Vi har ett ”rött parti” som kallas Socialdemokraterna
och ett grönt dito som kallar sig ”Miljöpartiet de gröna”. Till höger i utgångsläget
befinner sig en allians med Moderaterna som storebror och så deras tre
småpartier som springpojkar. Men vad skillnaden mellan dessa partier är blir svårare och svårare att utläsa.
En gång i
tiden var det lätt, även med alla partier på spelplanen, att som någorlunda
politiskt intresserad kunna nämna åtminstone några tydliga skiljelinjer mellan
de politiska partierna.
Det var
mycket bättre och enklare när vänstern använde uttryck som "de rika"
och lovade/hotade med vad som skulle hända "efter revolutionen". På
samma sätt att moderaterna var ett högblått högerparti som tyckte arbetare endast
var till för att knäcka ryggar för ägarnas profit. Miljöpartiet var flummare
utan någon som helst förankring i verkligheten, Centern var (tro det eller ej,
men det har faktiskt varit så en gång) ett landsbygdsparti med miljöpatos,
Kristdemokraterna pratade om ”kärnfamiljen” och "kristna värderingar" och därför missade de oftast riksdagsspärren. Folkpartiets existens byggdes upp av moderatbarn som egentligen var smygsossar
och resten - de som jobbade och faktiskt var rätt så nöjda med det - de röstade
på Socialdemokraterna. Det var
lätt helt enkelt. Tyckte man på ett sätt var det bara att rösta därefter.
Men så fick
vi en alliansregering och ”vanligt folk” fick välja skola och lite mer pengar i
plånboken, ack detta så förhatliga uttryck. För de pengarna har ju tagits
någonstans ifrån. Men det är en annan historia. Plötsligt har den etablerade kontorsslaven
eller varvsarbetaren det lite (betoning på lite) bättre än innan. Detta har
fått de tidigare alternativen S och MP att börja flirta med dessa grupper med samma mynt. S
har varit emot jobbskatteavdragen men tänker ändå behålla dem om de kommer till
makten, de har varit emot vinster i välfärden men tänker inte avskaffa dem om
de kommer till makten. Faktum är, att trots att jag är tämligen politiskt
intresserad, inte har en aning om vilken av Alliansregeringens reformer som
S+MP kommer säga Fuck Off till om de kommer till makten. Var finns alternativen
i svensk politik?
Jo, det
finns två. Men Vänsterpartiet lider fortfarande, faktiskt och tyvärr, av att de en gång
kallade sig ”kommunisterna”. För trots att partiet idag inte står en millimeter
vänster om Palme står Reinfeldt i riksdagen och pratar om gamla samrören med
Sovjet (samtidigt som hans eget parti säger sig varit ledande i kampen mot apartheid...) och medelklassfamiljen i villan vill inte bli av med de hundralappar de
fått i jobbskatteavdrag, trots att de kunde använts till bättre behövande.
Solidaritet är inte ett särskilt modernt ord i Sverige idag, men det är en
tredje historia.
Det andra
alternativet heter Sverigedemokraterna. Älskat av ytterst få, hatat av många
men likväl ett alternativ för en del. Men de flesta som röstar på eller säger
sig kunna tänka sig att göra det är inte rasister. De är människor som ser en
politisk skala där partierna grottar ihop sig och tycker precis samma saker.
När alliansen säger att de ska satsa 18 miljarder på en reform säger S att det
räcker med 14. När S vill skjuta till några miljarder till skolan säger
alliansen att det inte finns budgetutrymme just nu, men att det behövs ses över. Det är
inte två olika alternativ, det är två likadana alternativ som slåss om makten
för att det är roligare att regera än vara i opposition.
Siffrorna
som levereras varierar en del, men arbetslösheten i Sverige idag är ca 10%. Det
är ungefär lika många som säger att de tänker rösta på Sverigedemokraterna. Det
innebär inte att det är samma människor, men frustrationen gynnar de partier
som står utanför den politiska mitten – det ser vi inte minst i Grekland. Och
när det inte finns några alternativ, när ”det inte spelar någon roll vem man
röstar på för det blir likadant i alla fall” då tittar man utanför skedandet i
mitten och väljer ett annat alternativ.
Det är
alliansens och Socialdemokraternas fel att Sverigedemokraterna går framåt i
Sverige. Vill vi bli av med rasisterna i riksdagen är det att gå tillbaka till
ideologi, lägga flirtandet med samtliga väljargrupper bakom sig, acceptera att
alla inte kan älska en och huvudsakligen jobba för de grupper man en gång bildade sitt parti
för. Först då kommer vi slippa Sverigedemokraterna i riksdagen, för det finns
inget etablerat parti (om vi nu räknar dit SD) som har färre kärnväljare. Deras
näring är i stället missnöjet och ännu mer bristen på en opposition värd namnet.