Den sista veckan innan ett val är snudd på outhärdlig. Dels för att de politiska partierna desperat försöker med nya populistiska utspel som ska få marginalväljarna att mjukna, som när Folkpartiet nu vill införa mobilförbud i skolan eller när samma parti för några val sedan precis i valets slutskede drog till med språktest för medborgarskap. Men också för opinionsundersökningarna, som med bara några dagar kvar till valet visar att det inte alls är så avgjort som det tidigare verkat. Tre av varandra oberoende institut indikerar att avståndet mellan de båda blocken halverats på bara några dagar och i nuläget ligger kring 4-5% till de rödgrönas fördel. Det är allt annat än en säker ledning.
Att de rödgröna nu håller på att tappa det beror på Stefan Löfven. Han gör en usel valrörelse. Alldeles för säker på seger i ett tidigt skede har han under hela valrörelsen låtit bli att attackera borgarnas fientliga politik mot arbetslösa och sjuka (deras absolut svagaste kort) och låtit bli att ta ställning i egentligen någon fråga alls. Vinster i välfärden - ja eller nej? Njae, de ska begränsas och man ska ha öppna böcker. Ska vi ta bort RUT? Jobbskatteavdrag? Njae, det är ju sånt som befolkningen börjat vänja sig vid. Och så vidare.
Socialdemokraterna går till val på "Ett bättre Sverige. För alla". Det är den tröttaste floskel jag hört. Alla kan aldrig få det bättre - de resurserna finns inte. Och ett socialdemokratiskt parti ska inte göra det bättre för alla - arbetarrörelsen har alltid haft en fiende och även om samhällsstrukturen förändras och den traditionella arbetarklassen idag har det relativt bra finns det alltid de som vinner på att andra är fattiga. Och det är denna avsaknad av att våga ta ställning för eller mot någonting alls som gör att Socialdemokraterna, hur väl de än vill göra ett bättre Sverige för alla, framstår som ett grått och diffust alternativ. Precis som Alliansen låter de som har det sämst få det ännu sämre genom försämringar i socialförsäkringssystem och värdelösa fas 3-åtgärder så måste Socialdemokraterna våga stå i tydlig opposition till det. Mycket tydligare än vad de hittills fått fram i valrörelsen.
I valrörelsen 2010 förlorade Mona Sahlin mot Reinfeldt enkom för att hon försökte debattera på alliansens planhalva - prata om regeringsduglighet och vem som är bäst på att sköta landets ekonomi, hur många miljoner man ska lägga på enskilda reformer och vilka små justeringar man ska och inte ska göra för att skapa jobb. Abstrakt politik, som inte handlar om människor. I slutet av den valrörelsen dök det upp ett inlägg på en blogg som lästes av typ en halv miljon människor (minns ej exakt antal). Det handlade om utförsäkringar, om sjuka människor som knappt kan stå men som tvingas tillbaka i arbete. De sista dagarna minskade gapet (alliansen ledde då stort), till stor del på grund av detta och statsminister Reinfeldt stammade skakad fram att han inte fick kommentera enskilda fall. Plötsligt handlade valet om det ack så bortglömda ordet solidaritet och borgerligheten hade ingenting att svara med. Men attacken kom försent - regeringen Reinfeldt räddades av gonggongen.
Jag trodde i min enfald att Socialdemokraterna lärt sig något av detta. Men Löfven är tillbaka där Mona var 2010, att försöka visa att han är bättre än Reinfeldt på att prata siffror och att framstå som en statsman. Om Alliansen vinner valet, eller om de rödgröna blir större men tvingas se Sverigedemokraterna som vågmästare, så beror det sannolikt på att Socialdemokraterna glömde bort att ett val lika mycket handlar om människor och deras liv - det som de alltid varit bra på - som om en eller annan miljard hit eller dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar